Justins Perspektiv:

Jag och killarna sitter ännu en gång i vardagsrummet och diskuterar hur vi ska lösa allt med Hanna. Problemet är att vi nu har förlorat Hannas mobil och vi hittar inte den någonstans. Jag kan bara tänka mig att Jazzy och Jaxon har tagit den och jag är så jäkla irriterad på dem, hur fan kan dem bara göra något så dumt?

”Så vad fan ska vi göra nu när Jaz och Jax har tagit mobilen?” frågar Nolan argt
”Jag vet inte – det är väl fan inte mitt problem att dem har tagit den?!” frågar jag lika argt
”Dem är dina syskon – du borde ha koll på dem!”
”Jag kan inte ha koll på dem dygnet runt!”
”Det borde du ha!”
”Fuck off Nolan! Du har ingen rätt att säga åt mig vad jag ska göra!”
”Det har jag visst det!”
”Jag är ledaren här och jag bestämmer!”
”Du gör inget vidare bra arbete av det!”
”Okej, då går vi ut och letar efter Jazzy och Jaxon och tar tillbaka mobilen och säger åt dem att dem inte får lämna huset. Alfredo kan stanna och vakta dem. Eller hur Alfredo?” frågar jag och kollar på Alfredo
”Absolut” säger Alfredo

Jag nickar och sen reser jag mig upp från soffan och det gör även dem andra killarna och vi går ut i hallen och drar på oss våra skor innan vi lämnar huset. Vi går bort till våra bilar och jag tar den svarta batbilen medans dem andra sätter sig i den stora bilen och vi kör ut från infarten. Medan jag sitter i bilen så ringer mobilen och jag tar upp den och ser att det är Nolan och jag sätter på högtalaren.

”Vad?” frågar jag irriterat
”Vart ska vi leta?” frågar Nolan
”Vad sägs om torget?”
”Visst”

Jag lägger på igen och börjar köra mot torget. Det är inte säkert att dem kommer vara där, men vart annars ska vi börja leta? Jag kommer fram till torget och parkerar bilen och det gör även Nolan som kör den andra bilen och vi kliver ur våra bilar. Jag kollar ut när jag kommer ut från bilen och ser nästan direkt Jazzy stå och prata med några ungdomar. Jag kollar mot Nolan och nickar bort mot Jazzy medan han nickar åt andra hållet och där ser jag Jaxon stå och prata med några andra. Jag nickar mot Jazzy igen vilket innebär att jag går fram till henne och Nolan nickar mot mig innan han och dem andra går mot Jaxon.
Jag går fram till Jazzy och tar tag i hennes arm vilket får henne att rycka till och ge ifrån sig ett skrämt skri.

”Va fan tror du att du håller på med?!” morrar jag in till hennes öra

Jazzy rycker sig loss och snurrar runt och tittar på mig och hon andas tungt innan hon lyfter upp bilden som hon har på Hanna – vilket får mig att dra den ifrån henne och sen tittar jag på ungdomarna som fortfarande står kvar vid Jazzy.

”Vad står ni och glor på? Get lost!” säger jag argt till dem och dem går snabbt iväg
”För fan Justin! Jag hade en ledtråd!” säger Jazzy argt
”Jaså, vadå?”
”Det tänker jag inte säga till dig”
”Jazzy – för helvete”
”Jag tänker inte berätta något för dig om du är en sån jävla idiot!”

Jag tänkte precis svara henne när Nolan och killarna kom fram till mig med ett hårt grepp om Jaxons arm och Chaz håller en bild i sin hand också.

”En bild på Hanna?” frågar jag Chaz
”Ja, hur visste du det?” frågar Chaz
”Jazzy här hade en likadan”
”Vart tusan fick ni tag på den bilden?” frågar Nolan argt och klämmer hårdare på Jaxons arm
”Fan Nolan! Släpp min arm!” utbrister Jaxon
”Berätta bara vart ni fick bilden ifrån” säger jag argt
”Från hennes mobil. Vi gick till ett företag här och skrev ut bilden!” säger Jazzy högt

Jag suckar och skakar på huvudet innan jag tar tag i Jazzy’s arm och sen tar jag även tag i Jaxons arm och drar med dem båda bort till Nolans bil och nästan slänger in dem båda i bilen innan jag går ifrån bilen och går bort till min egen bil innan jag kör iväg och jag märker att Nolan kör efter mig. När jag kommer fram till huset parkerar jag min bil på min parkeringsplats och väntar på att Nolan ska parkera sin bil. Jag går ut från bilen och smäller igen dörren så hårt jag bara kan och vänder mig sen mot Nolan och dem andra. Och jag kollar extra noga på Jazmyn och Jaxon.

”Ni två – in med er nu!” morrar jag mot Jazzy & Jaxon

Dem kollar båda argt på mig innan dem går mot dörren och in genom den till hallen där dem båda sparkar av sig sina skor. Jag går in efter dem och tar sen tag i mobilen från Jazzy’s hand och går sen bort från dem båda. Jag hör hur dem andra killarna kommer in men jag vill inte prata med någon av dem så istället går jag upp för trappan och upp till mitt sovrum där jag stänger in mig själv. Jag lägger ner mobilen på mitt nattduksbord och sparkar sen av mig mina skor innan jag lägger mig ner i sängen. Jag drar en kudde fram och lägger den över huvudet och skriker rakt in till den – fuck varför ska allt vara så svårt idag?
    Jag lägger ifrån mig kudden och drar Hannas mobil till mig och låser upp den och börjar sen kolla igenom alla meddelande och samtal hennes mobil har fått. Alla samtal är från personer som hon känner till för alla har namn på sig. En som däremot verkar ringa ofta är en kille som heter Sebastian och han skickar även många sms till henne. Jag kollar upp vilka sms dem skickar mellan varandra och ser att det handlar om droger. Hanna har ofta smsat honom efter att hon har slutat jobba för att få sömntabletter och andra tabletter och droger som hon tog. Jag suckar lite när jag ser hur mycket hon brukar be om och hur hon brukar betala för det. Jag suckar ännu en gång innan jag lägger ifrån mig mobilen och bara blundar. Jag vill rädda Hanna, men hur fan ska jag lyckas med det? Det var den stora frågan och jag hade inget bra svar på den frågan.

 Hannas Perspektiv:

Jag vet inte hur länge jag har legat i min ensamhet i sängen när jag hör att dörren öppnas. Jag sätter mig direkt upp och drar täcket närmare mig när jag ser att det är min mamma som kommer in med en bricka i händerna.

”Hej gumman” säger Sara med ett leende
”Hej…” säger jag tyst och biter mig sen i underläppen. Jag borde inte prata med henne.
”Jag har med lite lunch till dig”
”Vad är klockan?”
”Runt halv 1 – du verkar vara hungrig så jag tänkte att jag skulle göra lite lunch till dig”

Jag tittar på brickan som Sara nu sätter ner på sängbordet bredvid sängen och jag ser att det är en bit kött, två potatisar och lite sås.

”Jag är vegetarian” säger jag fast det är en lögn
”Oh… Men ät inte av köttet då” säger Sara och ler
”Men köttsaften har spridit sig i såsen och potatisen ligger i såsen, så jag kan tyvärr inte äta det” säger jag – jag tänker inte äta något som dem ger mig. Vem vet vad det kan vara i?
”Jag kan göra något vegetariskt till dig”
”Nej tack – jag vill inte ha något”
”Du måste äta”
”Nej tack”
”Lilla gumman – om du inte äter något, så kommer du inte orka med allt senare”
”Vadå senare?”
”Vi har lite överraskningar till dig, jag & pappa”
”Snälla… Inget mer… Bara… Bara låt mig åka hem…”
”Detta är ditt hem nu Hanna. Du måste acceptera det”

Jag svarar henne inte – utan vänder bara bort huvudet från henne, men jag känner ändå att hon sätter sig ner på sängen.

”Bråka inte med oss Hanna. Vi vill bara att du ska må bra” säger Sara
”Jag skulle må bättre om ni lät mig komma ut härifrån” säger jag
”Det lär inte hända och det vet du”
”Berätta era överraskningar då”
”Vi har pratat med John och du är välkommen tillbaka till strippklubben”
”Jag vill inte tillbaka dit”
”Det spelar ingen roll – du ska tillbaka”
”Mamma…”
”Jag bryr mig inte om hur mycket du bönar och ber sötnos, du ska tillbaka till strippklubben”
”Mamma… Snälla…”

Sara svarar inte men hon reser sig upp från sängen och går bort till dörren, men lämnar kvar brickan med mat på och stänger sen dörren efter sig när hon lämnar rummet. Jag drar ett par djupa andetag innan jag lägger mig ner i sängen med täcket fortfarande hårt omkring mig. Jag vill inte tillbaka till strippklubben – jag vill inte dansa framför män längre. Jag bryr mig inte hur mycket pengar jag tjänar på det, visst det var bra pengar att använda till sprit & droger, men jag vill inte tillbaka till det. Och om jag kände mina föräldrar rätt och tro mig det gör jag – så skulle dem ta alla pengarna för sig själva. Det spelar ingen roll om jag gömde dem i mina underkläder – dem skulle inte ha några problem med att gå igenom dem om dem trodde att jag gömde några pengar från dem. Medan jag ligger och tänker på det så hör jag hur någon knackar på dörren.

”Kom in…” säger jag tyst men tydligen inte tyst nog för dörren öppnas. ”Mike…”
”Hej… Hanna – jag är ledsen men dina föräldrar vill att du ska byta om till detta” säger Mike och lägger fram mina gamla strippkläder på sängen
”Hur kan du vara med på vad dem gör?”
”Det är jag inte. Du får inte säga något till dina föräldrar men jag håller på och letar efter Justin…”
”Tack…” andas jag ut

Mike nickar bara och sen lämnar han rummet igen. Jag tittar ner på mina strippkläder innan jag drar ett djupt andetag och släpper ner täcket och kollar först på min kropp. Jag var inte tillåten att dra på mig nya kläder efter att pappa hade våldtagit mig och jag känner mig helt hemsk. Hur kunde jag vara så dum och gå ut innan Justin & Jazzy var klara? Jag försöker att inte tänka på det när jag börjar dra på mig mina strippkläder. Dem svarta stringtrosorna, en svart genomskinlig bh utan band, ett par svarta tighta hotpants och en svart bandeu ovan på det. Jag ser inte mina stripparskor så jag antar att jag inte ska ha några skor på mig. Jag går mot dörren och öppnar den sakta innan jag går ut från rummet och börjar gå ner för trappan och jag hör mycket folk sitta inne i vardagsrummet. Jag drar ett par djupa andetag innan jag går in till vardagsrummet och ser en massa människor och hör även musik i bakgrunden.

”Titta – där kommer vår stjärna!” hör jag Sam ropa glatt

Jag tittar på alla och biter mig hårt i underläppen för att ingen ska se hur rädd hur jag. När jag kollar på alla människor ser jag att några av dem är Sara & Sams gamla vänner och några av dem är mina gamla klienter från strippklubben och en av dem är Sebastian. Jag stirrar på honom och ser att han flinar tillbaka mot mig. Jag vänder bort blicken från honom och tittar ner på marken.

”Hanna” säger Sara

Jag kollar upp mot Sara men säger ingenting utan tittar bara på henne och hon kommer fram och lägger sin ena hand mot min kind och smeker den sakta. Jag vänder bort mitt huvud men Sara tar tag i min kind och vänder tillbaka sitt huvud mot sig igen.

”Du får inte lov att vända bort ditt ansikte när någon rör vid dig” säger Sara
”Jag vill inte göra detta…” säger jag tyst
”Du har inget val. Du ska göra detta vare sig du vill det eller inte”

Jag säger inget men står helt still och ser hur Sara ler mot mig innan hon går bort till stereon som står längst bort i rummet och jag fattar direkt vad som kommer att hända den minuten hon sätter igång musiken. Jag biter mig hårt i underläppen men säger inget. Sara sätter på musiken och jag kollar mot Sam.

”Stå inte bara där Hanna – börja dansa” säger Sam

Jag suckar tyst för mig själv men sedan börjar jag dansa runt i vardagsrummet. Jag kolla inte mot någon utan dansar bara runt alla i vardagsrummet och kommer snart ner på golvet och börjar åla mig runt på golvet. Personerna i rummet började klappa för mig och jag suckar tyst för mig själv – jag hatar att höra det. Jag kommer upp från golvet och börjar gå runt bland alla män och jag känner hur dem rör vid mig och jag biter ihop hårt för att inte skrika rakt ut när dem rör vid mig. Snart känner jag hur en man tar tag i min midja och drar ner mig i hans knä och jag fortsätter att bita ihop för att inte göra något dumt. Jag känner hur mannen börjar föra sina händer längst sin midja och sen ner mina ben och jag kollar upp i taket när mannen fortsätter att smeka mig längst insidan av benen. Jag kollar rakt fram och ser hur Sebastian stirrar på mig med ett äckligt flin på läpparna. Jag biter mig hårdare i underläppen när jag känner hur mannen nu för sina fingrar innanför mina shorts och jag vet inte vad jag ska göra.

”Det räcker nu Jacob” säger Sam

Mannen som tydligen heter Jacob drar upp sina fingrar från mina shorts och släpper taget om mig så jag ställer mig upp igen och vänder blicken mot Sam.

”Du kan ta av dig kläderna nu Hanna” säger Sam

Jag kollar lite försiktigt ner på golvet innan jag börjar ta av mig shortsen och sen drar jag av mig min bandeu och sen står jag endast i underkläderna.

”Visst ser hon bra ut?” frågar Sam med ett leende

Jag kollar inte upp från golvet men jag hör hur dem andra männen håller med Sam och en liten lättad suck lämnar mina läppar för att nu vet jag att jag i alla fall fortfarande ser bra ut och att dem inte hatar mig.

”Så Hanna…” säger Sam
Jag kollar upp på Sam och försöker dölja ett litet leende som jag har på läpparna. ”Ja?” frågar jag
”Jag vill att du suger av alla män här inne tills dem kommer”
”Alla?”
”Ja, alla. Är det ett problem?”
”Nej, förlåt…”
”Då kan du börja”

Jag kollar runt på alla män och sen går jag fram till Sebastian. Han är den enda jag känner inne i rummet förutom mina föräldrar och Mike som jag har sett står i ena rummet vid en av dörrarna men jag undviker att kolla på honom. Jag sjunker ner framför Sebastian och ser hur han flinar mot mig och jag undviker att kolla på hans ögon istället börjar jag knäppa upp hans jeans och drar sen ner gylfen och han lyfter på sig så att jag kan dra ner hans jeans och kalsonger. Jag ser att han redan är hård så jag tar tag i hans manlighet och för den mot munnen och börjar suga av honom och jag känner hur han tar tag i mitt hår och börjar föra mitt huvud fram och tillbaka. Jag försöker att undvika att ta tag i honom för jag vet att han gillar det hårt men jag är inte alls sugen på att ta det hårt men jag vill ändå att han ska komma fort så att jag kan få gå vidare. Det sitter 10 män inne i rummet och då räknar jag inte med mina föräldrar eller Mike.
    Jag fortsätter att suga av honom och snart känner jag hur han spänner sig och sen sprutar mig i munnen och jag försöker att svälja allt fort för jag kan tänka mig att min far kommer bli sur på mig om jag inte sväljer allt. När jag har sväljt allt så går jag vidare till nästa man och efter en halvtimme har jag sugit av alla män förutom min egen far och svalt allt. Jag reser mig upp igen och kollar på Sam och han ser nöjd ut.

”Bra – då kan du lämna oss igen” säger han

Jag nickar och lämnar rummet och börjar gå upp mot mitt sovrum när jag känner någon ta tag i min arm så jag vänder mig om och ser att det är Mike.

”Vad?” frågar jag tyst
”Dem letar efter dig…” säger Mike lika tyst
”Vilka då?”
”Justin och resten av gänget. Jag träffade Jazzy och Jaxon, dem letar efter dig”
”Oh, tack gode gud…” viskar jag fram
”Jag ska försöka hjälpa dem så mycket jag kan – men du får inte visa att du vet om det. Då kommer allt bli förstört och dina föräldrar kommer flytta på dig”
”Jag lovar, jag kommer bete mig som vanligt”

Mike nickar och släpper sen taget om min arm och jag går vidare upp mot mitt rum där jag sätter mig på sängen, jag känner mig så himla äcklig just nu – men jag vet att när jag kommer tillbaka till strippklubben så kommer det vara så varje dag igen. Jag hoppas på ett vis att Alfredo kommer komma tillbaka till klubben och se att jag jobbar där och på så vis kunna rädda mig på det viset. Men jag visste också att dem aldrig skulle kunna koppla ihop att jag var där igen, men kanske skulle jag kunna be Samantha & Tina om hjälp. Att dem kanske skickar ett medelande till Justin och säger vart jag är. Jag reser mig upp från sängen och drar på mig mina vanliga kläder eftersom mina strippkläder ligger där nere. Jag lägger mig ner på sängen och lägger armarna över huvudet, för att försöka hålla tårarna inne. Jag känner mig som en hemsk person och jag känner att jag skulle behöva någon sorts drog nu för att kunna slippa känna så här. Jag känner också att jag skulle behöva Nolan, Justin och alla andra just nu för att kunna må bra igen.

---

Här slutar detta kapitlet, jag vet att det har tagit mig evigheter att skriva ett nytt kapitel men jag har helt enkelt inte haft någon lust och jag kan inte lova när nästa kapitel kommer ut. Men jag hoppas att ni gillar detta kapitlet och jag vill gärna veta vad ni tror ska komma att hända. Kommer Hanna bli räddad från hennes föräldrar eller kommer hon vara deras fånge för alltid.
Jag har sett att många har lagt till frågor i slutet så här kommer min fråga.

Fråga: Vilken är er favorit serie som handlar om att lösa mord?
Svar: Mina favoritserier som handlar om att lösa mord måste vara alla CSI, Criminal Minds och Castle :)

Nej jag är inte tillbaka med några nya kapitel - men jag tänkte ändå komma in för att skriva att jag ska på lungröntgen på tisdag för att kolla så att allt ser bra ut med mina lungor och att det inte är något farligt i dem. Jag önskar bara att ni alla som fortfarande kollar in här håller tummarna för mig att det inte är någon äcklig cancer som har satt sig där.

Men jag är så glad att ni alla fortfarande tittar in här och jag älskar er alla för det <3

Jag har bestämt mig för att ta en paus från skrivandet - jag kommer säkert fortsätta skriva på min dator, men endast när jag har lust. Just nu har jag ingen lust att skriva på novellen men jag hoppas att det återkommer och jag hoppas att ni står kvar min sida när jag återvänder. Ni som läser och kommenterar betyder otroligt mycket för mig och jag är så tacksam för att ha er som mina läsare.

Men nu vet ni i alla fall att jag tar en ordentlig paus från bloggen och jag kommer förhoppningsvis återvända så snart som möjligt men jag lovar inget - men läs gärna flera gånger på dem kapitlena som finns och jag kommer tillbaka.

xoxo

Nu är det så att Wilma inte kan hjälpa mig med bloggen längre och jag har inte alls någon lust att skriva på denna just nu i alla fall - men jag vet inte om jag ska stänga ner bloggen helt och hållet och försöka komma tillbaka senare och skriva om den. Förhoppningsvis blir den bättre då. Jag är inte nöjd med vad jag har skrivit på den på ett långt tag och jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Snälla hjälp mig och säg vad ni tycker att jag ska göra.

xoxo

 

Jag funderar på att ta en paus från skrivandet på denna bloggen. Jag har ingen inspiration just nu och jag vill inte svika er genom att låta er komma in här och tro att det kommer finnas ett nytt kapitel.

Men ni får gärna kommentera vad ni tycker om att jag förmodligen kommer ta en paus.

Det var allt jag hade att säga just nu, men jag älskar er alla swaggies <3

 

Nu är det såhär att jag har försökt få igång mitt usbminne på min pappas dator men inte ens det funkar så jag kan helt enkelt säga att hela novellen som ligger på det usbminnet är borta. Jag tänkte att jag skulle försöka kopiera allt härifrån till min dator när jag kommer hem - men tyvärr så kommer ni få vänta ännu längre på kapitel 14. Jag vet att många av er säkert blir besvikna, men jag visste inte om att mitt usb minne bara skulle ge upp. Och det är inte bara denna novellen som ligger på mitt usbminne utan det är även andra viktiga saker som ligger på det.

Men jag ska försöka börja om på kapitel 14 när jag kommer hem så att ni förhoppningsvis får det så snart som möjligt.

 

Jag älskar er alla som fortfarande står kvar och kommer in och kollar på min blogg och jag ska jobba hårt på att få upp kapitel 14 endast för er skull.

 

xoxo

Nu kommer jag med lite dåliga nyheter - mitt usb minne har gått i sönder eller något så jag har förlorat alla mina kapitel. Jag försöker fixa det - men jag känner mig som en hemsk person, och jag kommer göra allt för att fixa det så att ni kan få fler kapitel.

Men jag tänkte att jag skulle berätta det för er i alla fall - så att ni vet om kapitlet dröjer ännu längre, för det ligger nu på mitt usb minne... så ja...

 

xoxo

Författarens kommentarer:

Det ni läser inom kursiv text är flashbacks :)

 

---

 

Nolans Perspektiv:

 

När jag har svarat i mobilen på ett nummer jag inte kände igen och sen hörde jag Hanna skrika i andra ändan av telefonen. Sen hör jag även min pappas röst och då förstår jag vad som händer. Jag säger till Alfredo att spåra samtalet och sen sätter jag på högtalaren och alla hör hur Hanna skriker tills hon helt plötsligt slutar skrika och bara gråter istället.

 

”Hanna! Stå emot det!” säger jag högt in till telefonen innan jag vänder mig mot Alfredo. ”Hur fan går det med spårningen?!”
”Jag hittar dem inte! Det är något med mobilen – den går inte att spåra!” utbrister Alfredo
”Fuck!”

 

Jag hör snart hur Hanna gråter högre och snart hör jag även min pappas röst i mobilen.

 

”Tänk inte ens tanken på att komma och leta efter Hanna, Nolan – det kommer bara bli värre om du och ditt gäng kommer och letar efter henne” säger pappa
”Du låter henne vara Sam – jag kommer mörda dig om Hanna blir ännu mer skadad!” säger jag argt
”Säg bye bye Hanna”
”Nolan… Snälla, rädda mig…” säger Hanna tyst i bakgrunden
”Hanna, jag kommer – det tar inte lång tid – vi kommer allihopa” säger jag till henne

 

Jag hör inte Hanna säga något fören pappa har lagt på vilket gör att jag vänder mig mot dem andra killarna.

 

”Så va fan ska vi göra nu?!” skriker jag mot dem alla
”Vi kommer hitta henne Nolan” säger Chaz och försöker låta lugn
”HUR FAN KOMMER VI HITTA HENNE?! ALFREDO KUNDE INTE SPÅRA SAMTALET OCH VI VET INTE VART DEM ÄR! HANNA KAN DÖ!”
”Okej Nolan – lugna ner dig innan jag smäller till dig” säger Justin

 

Jag drar ett par djupa andetag och sätter mig sen ner i soffan med en tung suck och sen lägger jag mitt huvud i mina händer som jag har satt på mina ben. Jag är så jävla förbannad på mig själv – hur fan kunde jag lita på Justin att han skulle kunna ta hand om min lillasyster?

 

”Okej – är det någon som har en plan?” frågar Justin
”Varför säger vi inte åt polisen?” frågar Ryan
Jag kollar upp från mina händer. ”Polisen?! Tror du att dem kan hjälpa oss? Dem lär säkert komma på något för att lägga det på oss och säga att vi planerade det!” säger jag argt
”Nolan – om du tänker bli arg varje gång någon av oss säger något så tänker jag personligen låsa in dig på ditt rum” säger Justin och kollar argt på mig

 

Jag suckar och stirrar argt på dem innan jag vänder bort blicken från honom och kollar ner i mina händer igen. Jag vet att Justin har rätt med att jag inte kan bli arg varje gång någon säger något – men det handlar fortfarande om min lillasyster och jag kan bara inte förlora henne. Hon är min enda familj sedan jag lämnade Sara och Sam – våra föräldrar.
Anledningen till att jag gick med Justins gäng var för att jag behövde komma någon annanstans ifrån mina föräldrar. Efter att Hanna hade försvunnit eller om man skulle tro mina föräldrar att hon hade flyttat till våra släktingar, så bestämde jag mig också för att lämna dem. Jag tänkte inte låta dem börja ta mer kontroll över mitt liv än vad dem redan hade. Dem enda vännerna jag hade i skolan var just Mitch, Ryan & Chaz. Ryan & Chaz hade känt Justin sen innan och vi bestämde att vi skulle sticka så fort som möjligt. Mitch bestämde sig för att följa med oss och när vi hittade Justin och Alfredo så bodde dem i ett hus som höll på att falla ihop men vi lärde oss alla hur vi skulle göra för att få pengar för att kunna flytta ifrån det ruttna huset och in till det huset vi bor i nu.

 

”Så även om vi kontakatar polisen – hur ska vi förklara att vi vet att det är Hannas föräldrar som har kidnappat henne? Nolan har rätt – dem kommer lägga det på oss” hör jag Mitch säga
”Så vad ska vi göra? Jag menar – vi kan ju inte bara lämna henne hos dem hemska människorna” säger Alfredo
”Nej det kan vi inte – men vi har inga idéer om vart hon är!” säger Justin och nu låter han väldigt förbannad

 

Jag ställer mig upp från soffan och dem vänder sig alla om och tittar på mig.

 

”Nolan?” frågar Justin försiktigt
”Jag hatar att säga detta – men jag tror det bästa vore att vänta på att Sam eller Sara ringer mig igen…”
”Va?!” frågar Alfredo och kollar argt på mig
”Det finns inget annat vi kan göra… Vi har ingen koll på vart hon är och vi har ingen chans till att spåra henne eftersom vi har hennes mobil”
”Så vi ska bara lämna henne där…” säger Chaz
”För tillfället, ja…”

 

Jag kollar på alla killarna men säger inget mer utan sätter mig bara ner i soffan igen och sätter ännu en gång mitt huvud i mina händer och suckar djupt.

 

Jazzy’s Perspektiv:

 

Jag och Jaxon står nere vid vardagsrumsdörren och lyssnar på vad Nolan och dem andra säger och jag biter mig hårt i underläppen för att inte ge ifrån mig något ljud när dem bestämmer sig för att lämna Hanna hos sina föräldrar.

 

”Vi måste göra något…” viskar Jaxon
”Vadå?” viskar jag tillbaka

 

Jaxon svarar inte men drar bort mig från vardagsrummet och upp för trappan igen. Jag följer tyst med honom – men jag förstår inte varför vi går upp igen – vi borde gå in och skälla ut Nolan & dem andra för att dem bara ger upp hoppet om Hanna. Jaxon kommer in på mitt rum och tvingar ner mig på sängen.

 

”Jaxon – vi kan inte bara ge upp!” utbrister jag
”Vi ska inte ge upp – vi ska leta upp Hanna själva” säger Jaxon
”Ska vi?”
”Ja – med hjälp av Samantha & Tina, dem borde veta något”
”Vi vet inte vart dem bor Jax…”
”Jo – jag vet…”
”Va?!”
”Shh Jazzy – Justin och dem andra får inte veta det. Vi sticker om någon timme. Under den tiden ska du försöka få tillbaka Hannas mobil”
”Hur tusan ska jag göra det? Justin har den och han lär ju inte bara ge tillbaka den”
”Charma någon av dem andra killarna – jag bryr mig inte, vi måste ha tillbaka den”

 

Jag tittar upp på honom och nickar och Jaxon nickar lugnt tillbaka innan han lämnar mitt rum. Jag tittar efter honom innan jag suckar djupt och lägger mig ner på sängen. Hur tusan ska jag få tag på Hannas mobil från Justin eller någon av dem andra killarna? Jag sätter mig upp igen och reser mig sen upp och går av sängen – jag har fortfarande ingen idé om hur jag ska få tag i mobilen, min enda chans är till att någon av killarna råkar lämna mobilen någonstans så att jag kan ta den utan att dem märker det.

 

Hannas Perspektiv:

 

Jag ligger på sängen invirad i ett täcke och gråter tyst – jag har legat och gråtit i sängen i ungefär 2 timmar. När pappa hade lagt på samtalet med Nolan så hade han rört vid min kind och sen kysst mig på läpparna innan han lämnade rummet. Han hade även tagit med sig mobilen så att jag inte skulle kunna ringa någon – han förstod att jag skulle ringa Nolan om han hade lämnat mobilen. Jag känner hur ont jag har i hela kroppen efter att min pappa hade våldtagit mig – det var så länge sen det hade hänt och jag förstod bara inte varför det hände igen. Sam – min pappa verkade verkligen glad över att se mig igen och jag trodde att han hade ändrat sig och inte var lika hemsk fortfarande.

 

Jag hör snart hur dörren öppnas igen och jag vänder blicken mot dörren medan jag drar täcket närmare mig för att personen som kommer in inte ska se min kropp. Jag hör hur personen harklar sig och jag kollar upp och ser att det är Mike som står i dörröppningen.

 

”Hanna…” säger Mike och ler mot mig
”Vad vill du nu…?” frågar jag tyst och biter mig hårt i underläppen
”Jag vill prata med dig”

 

Mike kommer fram till sängen och sätter sig ner på den medan jag drar mig upp i en sittande position med täcket fortfarande runt omkring mig så att Mike inte ska titta på min kropp.

 

”Jag vet att du är arg på mig för att jag förde hit dig…” börjar Mike med att säga
”Arg? Jag kan inte ens börja beskriva hur jag känner mig” säger jag men sen blir jag tyst igen och biter mig hårt i underläppen
”Jag vill be om ursäkt för det – men du måste förstå att jag hade mina anledningar till varför jag gjorde det”
”Berätta varför du gjorde det då…”
”Mitt liv har inte varit helt perfekt och jag planerade att flytta till L.A. för att kunna få ett ärligt jobb. Din mamma kommer fram till mig när jag står för att kunna gå på en tv-serie audition och hon säger att hon behöver hjälp med en grej och att hon kommer ge mig 20 000$ om jag hjälper till att kidnappa dig”
”20 000$?”
”Ja… Hanna – du måste förstå att hade jag känt dig sen innan så hade jag inte gjort det. Du verkar vara en snäll tjej och om jag hade fått veta mer om varför jag skulle kidnappa dig så skulle jag ha sagt nej…”
”Det spelar ingen roll Mike… Det är över nu… Jag kommer aldrig komma ut härifrån…” säger jag och vänder mig bort från Mike och kollar in i väggen
”Du kommer komma ut härifrån Hanna. Jag kommer fixa det” säger Mike

 

Jag svarar honom inte utan fortsätter bara att kolla in i väggen och snart hör jag hur Mike reser sig upp från sängen och sen lämnar han rummet. Jag tittar tillbaka mot dörren men säger inget utan låter bara tårarna rinna ner för kinderna igen.

 

Mikes Perspektiv:

 

När jag har gått ut från Hannas rum suckar jag och lutar huvudet mot väggen och jag hör hur Hanna gråter igen – jag hatar detta – jag hatar att jag var tvungen att hjälpa Sam & Sara med kidnappningen. Jag hatar att höra tjejer gråta och av någon anledningen känner jag en sorts närhet till Hanna som gör det ännu svårare för mig att se henne att gråta. Jag går bort från Hannas dörr och går mot rummet som jag har blivit tilldelad av Sara och när jag väl kommer in på rummet så sätter jag mig på sängen och sätter sen mina armar på mina ben och lutar huvudet mot mina händer och drar ett djupt andetag.

 

”Mamma – snälla mamma nej… Jag vill inte… Snälla mamma” ber jag tyst och kollar på henne
”Mike – du vet vad du gjorde var en dum grej – du måste straffas för det” säger min mamma
”Inte badkaret… Snälla…”

 

Min mamma säger ingenting men tar tag i mina armar och börjar dra ut mig från mitt sovrum och jag börjar direkt skrika och sparka och försöker komma loss från min mammas grepp men hon är starkare än mig och snart kommer vi in till badrummet. Min mamma trycker ner mig på golvet startar samtidigt vattnet som forsar ner i badkaret.

 

”Mamma, snälla… Jag lovar att jag kommer vara snäll… Jag lovar” säger jag och gråter
”Det är för sent för det nu Mike – du skulle ha tänkt på det tidigare” säger min mamma
”Mamma… Snälla…”

 

Min mamma svarar inte utan stänger bara av vattnet och sen lyfter hon upp mig medan jag sparkar och skriker och sen stoppar hon ner mig i vattnet. Jag skriker ännu högre när jag känner det kalla vattnet komma mot min kropp. Min mamma lägger sin andra hand mot min mun innan hon trycker ner mig under vattnet. Jag börjar sparka och försöker komma loss men min mamma är starkare än vad hon ser ut att vara. Efter vad som känns att vara timmar så kommer jag äntligen upp ur vattnet – och då hostar jag häftigt och känner hur tårarna bara rinner ner för mina kinder.

 

”Har du lärt dig din läxa nu Mike?” frågar min mamma
”Ja… Jag lovar mamma – det har jag” svarar jag och hostar till fler gånger

 

Min mamma nickar och lämnar sen rummet. Jag sitter fortfarande i badkaret i hopp om att hon ska komma tillbaka och ge mig en handduk och sen torka av mig men inget händer.

 

Jag drar ett djupt andetag innan jag lägger mig ner på sängen – det var länge sen jag hade tänkt på min mamma och det gjorde ont när jag började tänka på henne. Det är därför det gör dubbelt så ont när jag ser hur skadad Hanna blir av båda sina föräldrar. Jag hade bara min mamma hos mig, men jag blev skadad enormt mycket av henne. Jag visste aldrig vem min pappa var och jag vill fortfarande inte veta vem han är – eftersom han lämnade mig ensam med ett monster som kallar sig för min mamma.
Jag reser mig upp från sängen och går bort till mitt skrivbord där min mobil ligger. Jag plockar upp mobilen och stoppar ner den i min jeansficka innan jag lämnar rummet. Jag kollar bort mot Hannas rum och drar ett djupt andetag innan jag går fram till hennes dörr igen och knackar lätt på den. Jag hör inget från Hanna men jag öppnar ändå dörren försiktigt och kollar in och ser att Hanna har somnat med täcket fortfarande tätt omkring sig. Jag drar ännu ett djupt andetag innan jag lämnar rummet och stänger dörren tyst bakom mig.

 

”Mike!” hör jag Sara ropa nedifrån
”Ja?” ropar jag tillbaka
”Kan du komma ner?”

 

Jag suckar och börjar gå ner för trappan och kommer fram till vardagsrummet där jag ser Sara sitta i soffan med Sam bredvid sig. Jag kollar på dem båda med en frågande blick.

 

”Jag hörde att du prata med Hanna innan” säger Sara
”Hon behövde någon att prata med” svarar jag bara lugnt
”Och du bestämde själv att prata med henne?”
”Jag är den enda som är i hennes ålder”
”Lilla rara, söta Mike. Hanna ska inte ha någon att prata med och jag tror att det vore bäst om du höll dig borta från hennes rum från och med nu”
”Och jag vill ha din mobil” säger Sam och sträcker fram sin högra hand
”Det kan du glömma på en gång Sam. Jag behöver min mobil” säger jag
”Så att du kan kontakta Hannas bror? Jag tror knappast det Mike”
”Jag lär inte kontakta Hannas bror, jag kunde inte bry mig mindre om Hanna blev hittad eller inte”
”Okej. Du får behålla din mobil för tillfället. Men ser jag Nolan eller någon annan från hans gäng komma hit så lär du dö tillsammans med Hanna” säger Sam
”Jag förstår. Kan jag gå nu?” frågar jag och kollar på dem båda

 

Sara kollar snabbt på Sam innan hon kollar upp på mig och nickar. Jag nickar mot dem båda och sen går jag ut från vardagsrummet och vidare mot hallen och sen ut från huset.

 

Jazzy’s Perspektiv:

 

Jag står ännu en gång utanför vardagsrummet och jag kollar försiktigt in och ser att alla utom Justin och Nolan är där inne. Jag är så gott som hundra procent säker på att det är Nolan eller Justin som har mobilen och eftersom dem inte är i vardagsrummet så kan dem vara i köket eller något annat rum. Jag går bort mot köket och kollar in och ser att varken Nolan eller Justin är där men jag ser att mobilen ligger på köksbänken. Jag biter mig lätt i underläppen innan jag smiter in till köket tyst och tittar mig hela tiden omkring men ser ingen annan komma in så jag går snabbt fram till köksbänken och drar till mig Hannas mobil innan jag lämnar köket väldigt snabbt. Jag smiter bort till trappan igen och springer upp för den för att se om Jaxon är på sitt rum – så jag går bort till hans rum och knackar försiktigt på dörren.

 

”Jax?” frågar jag tyst mot dörren
”Kom in Jazzy” hör jag Jaxon säga

 

Jag öppnar dörren och går in på rummet och ser att Jaxon ligger på sängen och jag biter mig lätt i underläppen innan jag stänger dörren bakom mig och går bort till Jaxon.

 

”Detta är värdelöst Jazzy. Vi kommer aldrig få tillbaka Hanna” säger Jaxon
”Varför säger du så?” frågar jag och sätter mig ner på hans säng
”Vi kommer aldrig få tag på Hannas mobil och jag har pratat med både Samantha & Tina och dem vill inte hjälpa oss”
”Vem säger att vi aldrig kommer få tag på Hannas mobil?”
”Justin och Nolan kommer inte släppa blicken från den jävla mobilen och det finns inte en chans att du kommer kunna få tag på den”
”Jaså?” frågar jag och plockar fram mobilen och visar den för Jaxon
”Hur fan lyckas du Jazzy?” frågar Jaxon chockat
”Den låg i köket och ingen hade koll på den”

 

Jaxon drar ett djupt andetag innan han ler och drar mig in till hans famn och kramar mig hårt. Jag skrattar lite tyst innan Jaxon släpper taget om mig igen.

 

”Okej – så vi har Hannas mobil. Nu måste vi bara försöka komma på hur vi ska få tag på Hanna. Om dema andra inte kommer göra något så måste vi göra det” säger Jaxon
”Jax – vi har bara hennes mobil, det innebär inte att vi kommer hitta henne. Det vore lättare om Hanna hade haft mobilen på sig för då hade vi kunnat söka efter henne med såna olika saker” säger jag
”Jag kan försöka prata med Tina eller Samantha igen…”
”Eller så försöker vi lista ut själva vart hon är. Vi kan kanske hitta någon annan som vet vart Hanna är som kan hjälpa oss”
”Så vad säger du?”
”Att vi ska leta upp Hanna själva och inte tänka på vad Justin kommer att säga om det”
”Okej. Då gör vi det” säger Jaxon

 

Jag ler mot Jaxon innan jag reser mig upp från sängen och kollar mot Jaxon som också reser sig upp och sen lämnar vi båda rummet.

Jag kommer avsluta kapitlet här för jag har ingen inspiration och detta kapitlet tog all evighet att skriva. Förlåt för att kapitlet suger och jag förstår om ni inte kommer kommentera på det. Men jag är evigt tacksam för att ni fortfarande kommer in och läser på bloggen. Jag älskar er alla swaggies <3

Jag har precis skaffat ask.fm så om ni vill fråga mig något där om novellen så skriv bara :)

 

Jag kommer svara på alla frågor jag får där :)

xoxo

Justins Perspektiv:

 

Jag och Jazzy hade rest oss upp när Jazzy tillslut hade druckit upp sin chai-latte. Jag hade försökt få henne att dricka upp den snabbare men hon tänkte att Hanna säkert skulle komma tillbaka och nu var vi alla fall äntligen på väg upp. Jag hoppas fan att Hanna står utanför bilen och röker annars vet jag inte vad jag gör. Det är inte som att jag börjar få känslor för henne men jag skulle behöva en cigarett själv och jag har inga kvar så om Hanna står och röker så kan jag sno en av henne. Jag reagerar inte på att Jazzy går förbi mig och snabbare mot min bil.

 

”JUSTIN!” skriker Jazzy

 

Jag springer snabbt fram till henne och ser att hon står bland alla Hannas kassar och även hennes mobil ligger på marken – med skärmen spräckt men ingen Hanna någonstans.

 

”Hon kan inte bara ha försvunnit!” utbrister Jazzy vilket får mig att titta på henne
”Jag sa åt dig att vi skulle ha gått efter henne när hon gick ut från Starbucks!” säger jag argt
”Du kunde ha gått själv – det var du och dem andra killarna som var oroliga för att Hanna skulle bli kidnappad…”
”Om hon nu har blivit kidnappad – så är det inte bara jag som råkar ut för Nolans vrede – utan det är även du Jazzy!”
”Det var inte mitt fel!” utbrister Jazzy argt
”Hade vi gått efter Hanna direkt så hade detta inte hänt!” säger jag argt

 

Jazzy stirrar bara surt på mig innan hon böjer sig ner och plockar upp Hannas kassar och även hennes mobil. Jag kommer närmare henne och drar mobilen ifrån henne.

 

”Vi kan kanske lokalisera henne på något vis…” säger jag fundersamt
”Hur då? Vi har hennes mobil!” säger Jazzy och kollar på mig

 

Jag svarar henne inte utan går bara bort till bilen men jag vet om att hon går efter mig så jag låser upp bilen och sätter mig i förarsätet medan Jazzy sätter sig i baksätet med alla kassar.

 

Hannas Perspektiv:

 

Jag känner hur någon skakar om mig och jag gnäller till – jag vill inte vakna än. Jag vill sova lite till. Men när jag väl vaknar till så känner jag att jag inte ligger i någon säng utan på något hårt. Justins soffa brukar inte vara så här hård. När jag öppnar ögonen ser jag ingenting, det är en massa blurr framför ögonen.

 

”Hon vaknar nu” hör jag en mans röst säga

 

Jag känner inte igen rösten och jag blundar sen öppnar jag ögonen igen och kollar framför mig. Jag ser att jag sitter i någon sorts buss – men där finns inga säten och jag sitter på golvet. Jag känner hur ont jag har i kroppen och när jag försöker röra mina armar och ben så inser jag att dem är fastknutna hårt med rep. Jag försöker dra mig loss lite i alla fall – men känner snart att det är lönlöst. Jag sitter alldeles för hårt fast.

 

”Sara – hon är vaken nu!” hör jag säga mansröst säga

 

Sara – det är ju min mammas namn, för helvetet säg inte att Justin och Nolan hade rätt med att min egen mamma skulle kidnappa mig… Va fan skulle det vara bra för?!

 

”Oh så bra att du är vaken Hanna” hör jag en kvinnoröst säga
”Mamma…” säger jag och kollar upp på henne
”Hur mår du gumman?” frågar hon med ett leende
”Jag hade mått mycket bättre om du ville släppa loss mig”
”Det går tyvärr inte gumman. Vi vill inte att du ska rymma din väg”
”Vart tar ni mig? Och vilka är ni?”
”Lilla gumman – vi kan inte prata om det. Du får se när vi anländer”

 

 

Min mamma vänder sig sen bort från mig och går bort till personen som sitter bakom ratten och börjar prata tyst med honom/henne. Jag sitter kvar på golvet och försöker komma loss från repen igen. Jag vet att det inte går men jag fortsätter ändå att försöka – jag måste komma loss från repen och komma tillbaka till Justin. Jag hatar mig själv för att jag gick ut från Starbucks – jag skulle bara ha stannat hos dem och väntat tills Jazzy var färdig med sitt drickande. Även om jag ibland kan känna att jag hatar Justin så är det ändå honom jag vill ha nära mig just nu.

 

”Vi är framme Sara!” hör jag samma mansröst säga igen
”Bra. Mike, sätt en ögonbindel framför Hannas ögon så att hon inte ser något” säger min mamma

 

Jag suckar där jag sitter men ser sen mannen som heter Mike komma fram till mig – nu när jag får en ordentlig blick så ser jag att han inte kan vara mycket äldre än dig.

 

 

”Snälla släppa mig…” ber jag tyst
”Du vet att jag inte kan göra det. Din mamma betalar mig stora pengar för att göra detta” svarar han mig
”Snälla…”

 

Mike svarar mig inte utan drar istället fram en ögonbindel som han sätter framför mina ögon och sen knyter han ihop den på baksidan. Jag kan inte se någonting genom denna jävla ögonbindel och jag förstår att dem säkerligen har planerat detta länge. Jag har ingen aning om hur dem har planerat detta, men det måste ha på gått ändå ett tag. Min mamma måste ha spionerat på mig ett tag för när jag träffade henne för några dagar sen så verkade hon inte ens minnas hur hemskt mitt liv har varit.

 

”Upp med dig!” hör jag Mike säga och sen drar han upp mig

 

Jag biter ihop för att inte skrika men jag känner i alla fall att mina ben inte är ihop knutna längre. Under den lilla tiden jag fick sitta själv medan dem parkerade bestämde jag mig själv för att inte säga ett ord – vad dem än gör så kommer jag inte säga ett ord. Jag tänker beskydda Nolan och resten av gänget – för det enda orsaken jag kan komma på till att min mamma kidnappa mig är för att hon vill ha pengar och hon vet att hon kan få det av Nolan.
När Mike har fått upp mig ordentligt på fötterna börjar han putta ut mig från bussen och jag känner hur jag blir nerlyft istället för puttad ner för avsatsen i bussen. Jag gör inget motstånd och säger heller inget när någon puttar mig för att jag ska gå framåt. Jag följer med utan att göra något motstånd – det känns lättare så. Det kommer säkerligen bara bli värre när jag väl kommer in till vilket ställe vi än är vid – jag är nästan hundra procent säker på att min pappa kommer vara där, varför vet jag inte men jag känner det bara på mig.

 

”In” hör jag en annans mansröst säga och puttar in mig genom en dörr

 

Jag går rakt fram men säger ingenting utan biter mig bara hårt i underläppen för att inte skrika rakt ut för jag känner hur ont det gör att gå när mina ben har varit ihopknutna så länge. Jag känner snart hur jag blir stoppad och jag står still fast jag känner hur mina ben bara vill vika ihop sig.

 

”Så Hanna, jag kommer ta av dig ögonbindeln nu – men jag vill att du står still tills jag säger åt dig” hör jag min mamma säga
”Okej” säger jag bara
”Lova mig att du står still tills jag säger åt dig”
”Ja mamma – jag lovar”

 

Min mamma säger inget mer men jag känner på mig att hon ler. Jag tyckte aldrig om när min mamma log när jag var liten för då visste jag att något skulle hända. Något som oftast inkluderar min pappa. Jag vill inte att min pappa ska vara här – jag vet vad som kommer hända då. Jag kommer bli misshandlad tills jag blir förstörd och jag kommer inte klara av det. Jag kommer inte klara av misshandeln igen. Min mamma drar snart bort min ögonbindel och jag blinkar några gånger för att kunna se vart jag är.
När jag väl ser rummet som jag står i så blir jag direkt osäker på varför jag står här och varför där finns så många människor i rummet. Men jag blir ännu mer osäker när jag ser att min pappa står i ena ändan av rummet och det får mig att dra ett djupt andetag. Nej…

 

”Hey gumman” säger pappa och ler mot mig

 

 

Jag svarar honom inte utan tittar ner på golvet istället men jag känner hur någon tar tag om min nacke och lyfter upp min nacke så att jag blir tvungen att titta rakt fram på min pappa. Jag försöker dra loss min nacke från personens grepp men personen håller för hårt fast.

 

”Trevligt att se dig igen gumman” säger pappa
”Inte så speciellt trevligt att se dig” svarar jag

 

Min pappa kommer fram till mig och jag biter mig direkt hårt på insidan av kinden för jag är beredd på att få ett slag mot kinden. Men det enda som händer är att pappa smeker min kind sakta. Jag släpper taget om insidan av min kind och känner hur det kommer lite blod i munnen som jag sväljer och tittar sen rakt upp på min pappa.

 

”Jag är så glad för att jag får se dig igen min älskade flicka” säger pappa
”Va?” frågar jag chockat
”Du förstår inte hur mycket din mor och jag har saknat dig”

 

Jag säger inget men vänder sakta ner blicken mot golvet. Jag vill inte titta på honom för jag vill inte känna mig säker nära honom igen för då vet jag att jag bara kommer få en massa stryk igen.

 

”Ni kan ta min dotter till hennes rum och knyt upp repen från hennes handleder. Hon kommer inte smita någonstans” säger pappa
”Ja Sam” säger Mike som har kommit fram till mig igen

 

Mike tar tag i min arm och börjar dra mig bort från min pappa och ut från det stora rummet. Jag vill inte göra det men jag kollar ändå bak på min pappa en sista gång och han ler bara och ser så lycklig ut. Jag drar ett djupt andetag innan jag vänder fram mitt ansikte igen och går med Mike.

 

Justins Perspektiv:

 

Jag och Jazzy har kommit tillbaka till huset och Jazzy sitter i baksätet och gråter lite grann. Jag har inte hjärtat till att säga åt henne att hålla käften fast hennes gråtande stör mig – för hon tror just nu att hon är den enda som saknar Hanna – men fan va fel hon har i det. Det är för fan mitt fel att hon blev kidnappad och jag har inte en susning om hur jag ska berätta det för Nolan när vi kommer in. Jag parkerar bilen på min vanliga plats och sen öppnar jag dörren och hoppar ur bilen. Jag går bak till baksätet där Jazmyn sitter och jag drar upp hennes dörr och kollar in på henne där hon fortfarande sitter och gråter. Hon kollar upp på mig när hon reagerar på att jag har öppnat dörren.

 

”Torka tårarna och säg inget till Nolan” säger jag och tittar argt på henne
”Men om han frågar vart Hanna är då?” frågar Jazmyn och kollar på mig
”Då säger vi att hon är hos Samantha & Tina – inget annat”

 

Jazmyn nickar och börjar sen torka bort sina tårar innan hon hoppar ur bilen med alla påsarna och även Hannas mobil. Jag sträcker fram min ena hand och tar Hannas mobil ifrån Jazzy innan jag stänger dörren bakom henne. När dörren väl är stängd bakom Jazzy så börjar vi båda gå upp mot huset. När vi kommer fram till dörren öppnar jag den och puttar in Jazmyn genom dörren. När vi kommer in så puttar jag bort Jazzy mot trappan.

 

”Gå upp och lägg Hannas påsar på hennes rum och gå sen in på ditt rum och stanna där” säger jag till henne

 

Jazzy nickar och börjar sen gå upp för trappan så tyst hon bara kan så att Nolan inte ska höra henne. Jag går in till köket och lägger ner Hannas mobil på köksbänken innan jag går bort till kylskåpet och drar fram en ölflaska och knäpper upp den innan jag för den mot läpparna och börjar dricka av den. Jag hör snart hur någon kommer in till köket och jag vänder mig om och ser att det är Nolan. Jag fortsätter att hålla i min flaska medan jag går bort till köksbänken och plockar åt mig Hannas mobil och låter den åka ner i fickan innan jag vänder mig mot Nolan.

 

”Tja Nolan” säger jag och nickar mot honom
”Tja. Har du sett Hanna?” frågar Nolan
”Hon stack till Samantha & Tina efter att hon och Jazzy hade shoppat klart”
”Verkligen? För jag fick precis ett sms från en viss person som jag inte ville få ett sms från”
”Vem då…?”
”Titta på detta” säger Nolan och sträcker fram sin mobil till mig

Jag tar emot Nolans mobil och läser medelandet som han har fått.

 

”Käraste Nolan. Jag och din pappa har anlänt till Los Angeles och vi har just nu Hanna hos oss. Hon kommer att bo hos oss framöver och vi hoppas att du och dina små vänner inte kommer och stör oss. Vi vill väl inte att något ska hända lilla Hanna. Pussar & kramar mamma”

 

”Fuck…” säger jag tyst
”HUR FAN KUNDE DU LÅTA DEM TA HENNE?!” skriker Nolan mot mig
”Nolan – det var inte med flit. Hon blev sur och gick ut och Jazzy var inte klar…” börjar jag förklara
”Du visste om att dem fanns där ute och jag sa åt dig att hålla koll på min syster när du följde med dem!”
”Du är inte ledaren här – du kan inte säga åt mig vad jag ska och inte ska göra”
”Nej det vet jag, men hade du förlåtit mig om det hade varit Jazzy som hade försvunnit?!”
”Nolan – calm down”
”Calm down?! Jag kommer fan inte lugna ner mig – min lillasyster är kidnappad och jag kommer kanske aldrig mer se henne!”

 

Jag sa inget – för jag visste att han hade rätt. Jag hade aldrig förlåtit honom om Jazzy hade blivit kidnappad och jag kan förstå att han är förbannad på mig att Hanna är kidnappad…

 

”Okej – vad ska vi göra då?” frågar jag honom
”Vi samlar hela gänget förutom Jazzy och Jaxon och försöker komma på en plan för att få tillbaka henne. Om hon har sin mobil på sig så borde vi kunna spåra henne” säger Nolan
”Mobilen blir tyvärr ett problem…”
”Varför det?”

 

Jag suckar och drar fram Hannas mobil från min ficka och sträcker fram den till Nolan. Nolan tar emot den och suckar hårt innan han tittar upp på mig.

 

”Okej… Då samlar vi gänget då” säger Nolan och lämnar köket

 

Jag suckar och dricker upp det sista ur min ölflaska innan jag ställer ner den på köksbänken och lämnar köket. Jag ser hur Nolan har fått alla killar att samla sig i vardagsrummet och precis när jag ska gå in där ser jag Jaxon stå lutad mot en av väggarna.

 

”Jax” säger jag och kollar på honom
”Justin…” säger Jaxon och kollar upp på mig
”Gå upp till din syster och vänta där”
”Jag vill vara med på mötet för att hitta Hanna”
”Nej. Gå Jaxon. Håll din syster sällskap. Hon är helt förstörd”
”Men…”
”No! Gå nu Jaxon”

 

Jaxon suckar men han vänder sig bort och går bort till trappan och upp för den och när jag ser att han är längst upp går jag in till vardagsrummet för att prata med dem andra killarna.

 

Hannas Perspektiv:

 

Jag ligger i sängen i det rummet som min pappa hade skickat till mig och jag förstår inte varför han är så snäll mot mig – det var han aldrig innan… Jag önskar även att jag hade min mobil så att jag kunde ringa eller i alla fall smsa Nolan & Justin och berätta vart jag är så att dem kan komma och rädda mig. Jag snurrar runt i sängen och tittar upp i taket när jag ligger på sängen och jag bra väntar på att något ska hända. Jag vet att jag inte kommer må bra så länge jag är här och jag hoppas bara att Nolan kommer och hämtar mig snart. Jag vet annars inte hur länge jag kommer klara mig. Jag vänder bort blicken mot dörren när jag hör hur den öppnas och när jag ser att det är min pappa som kommer in så sätter jag mig upp och drar mig mot en av hörnorna i sängen.

 

”Hej gumman” säger pappa och ler
”Hej…” säger jag tyst och biter mig i hårt i underläppen
”Jag tänkte att vi skulle ha ett samtal” säger pappa och kommer längre in på rummet

 

Jag svarar honom inte utan kryper bara längre upp i hörnan av sängen när pappa kommer närmare sängen. Jag tittar upp och ser att Mike stänga dörren bakom min pappa och då börjar jag ana att det är något som kommer att hända. Jag vänder bort blicken från pappa och kollar ner på mina ben som jag har dragit upp framför mig – men blicken kommer snart upp mot min pappa igen när han sätter sig ner på sängen.

 

”Jag och din mamma har skickat ett sms till Nolan och sagt att du kommer bo med oss nu framöver” börjar pappa säga
”Va…?” frågar jag tyst
”Du tror väl inte att jag har glömt alla våra mysiga stunder”
”No! You can’t!” utbrister jag och stirrar på honom

 

Pappa ler bara mot mig och sen knäpper han med sina fingrar och dörren öppnas igen och Mike kommer in och han flinar stort.

 

”Mobilen Mike” säger min pappa

 

Mike kommer fram till sängen och ger en mobil till min pappa och jag tittar bara på dem båda men när Mike kollar på mig och har ett ännu större flin på läpparna så vänder jag ner blicken mot sängen igen. Jag hör min pappa trycka in ett mobilnummer men jag säger inget utan håller mig bara långt bort från honom. Jag ser att pappa trycker igång högtalaren på mobilen och sen lägger ifrån sig den innan han börjar flytta sig närmare mig.

 

”No! Låt mig vara! Du får inte!” skriker jag mot honom

 

Pappa flinar bara mot mig innan han tar tag i mina ben och börjar dra mig närmare honom och samtidigt börjar jag sparka mot honom när jag hör en röst svara i andra telefon och jag känner igen rösten.

 

”Nolan! Nolan!” skriker jag medan jag fortsätter att sparka mot min pappa
”Shh nu gumman” säger pappa bara och fortsätter att dra mig närmare honom

 

Jag fortsätter att skrika, sparkas och riva min pappa medan jag hör Nolan ropa mitt namn flera gånger och snart hör jag honom även säga åt någon annan i gänget att försöka få reda på vart samtalet kommer ifrån.

 

”NOLAN!” skriker jag ännu en gång

 

Min pappa lyfter sin högra hand och knyter ihop den till en knytnäve innan han smäller till mig rakt i ansiktet vilket får mig att skrika ännu högre och sen spottar jag ut blodet jag hade fått i munnen.

 

”Var nu lugn gumman lilla – du minns väl att det inte gör så ont när du är avslappnad…” säger pappa och smeker samma kind som han hade smällt till.

 

Jag lägger ner båda mina händer på madrassen och gråter bara högt medan pappa börjar dra av mig mina jeans. Jag fortsätter att gråta men jag gör inget motstånd fast jag hör Nolans röst från andra sidan telefonen att göra motstånd så mycket som jag bara kan.

 

”I’m sorry…” viskar jag mot telefonen och sen blundar jag när jag känner hur min pappa trycker in sig i mig

 

---

 

Nu avslutar jag kapitlet här – jag ville få ut det till er så fort som möjligt. Jag hoppas verkligen att ni gillar det. Jag vill inte vara en sån som skriver och sen ber om en massa kommentarer, men jag ser att ni är en del som dagligen kollar på min blogg så vore jag en hemsk bloggare som bad om 10 kommentarer till nästa kapitel? Det räcker om ni skriver Bra eller Mer – men jag vill hemskt gärna att ni skriver vad ni tycker är bra med kapitlet och även vad ni tycker är dåligt. Jag tar allt till mig. Tack till alla som är inne och läser och allting.
Jag älskar er alla – mina underbara läsare!

Jag har en fråga till er - mina läsare. Vill ni att novellen ska sluta lyckligt eller olyckligt? Jag har några ideér på hur jag ska avsluta novellen, men jag vill gärna veta hur ni vill att den ska avslutas. Nej - novellen är inte ens nära slutet, men jag vill ändå gärna veta :)

 

xoxo