Författarens kommentarer:

Det ni läser inom kursiv text är flashbacks :)

 

---

 

Nolans Perspektiv:

 

När jag har svarat i mobilen på ett nummer jag inte kände igen och sen hörde jag Hanna skrika i andra ändan av telefonen. Sen hör jag även min pappas röst och då förstår jag vad som händer. Jag säger till Alfredo att spåra samtalet och sen sätter jag på högtalaren och alla hör hur Hanna skriker tills hon helt plötsligt slutar skrika och bara gråter istället.

 

”Hanna! Stå emot det!” säger jag högt in till telefonen innan jag vänder mig mot Alfredo. ”Hur fan går det med spårningen?!”
”Jag hittar dem inte! Det är något med mobilen – den går inte att spåra!” utbrister Alfredo
”Fuck!”

 

Jag hör snart hur Hanna gråter högre och snart hör jag även min pappas röst i mobilen.

 

”Tänk inte ens tanken på att komma och leta efter Hanna, Nolan – det kommer bara bli värre om du och ditt gäng kommer och letar efter henne” säger pappa
”Du låter henne vara Sam – jag kommer mörda dig om Hanna blir ännu mer skadad!” säger jag argt
”Säg bye bye Hanna”
”Nolan… Snälla, rädda mig…” säger Hanna tyst i bakgrunden
”Hanna, jag kommer – det tar inte lång tid – vi kommer allihopa” säger jag till henne

 

Jag hör inte Hanna säga något fören pappa har lagt på vilket gör att jag vänder mig mot dem andra killarna.

 

”Så va fan ska vi göra nu?!” skriker jag mot dem alla
”Vi kommer hitta henne Nolan” säger Chaz och försöker låta lugn
”HUR FAN KOMMER VI HITTA HENNE?! ALFREDO KUNDE INTE SPÅRA SAMTALET OCH VI VET INTE VART DEM ÄR! HANNA KAN DÖ!”
”Okej Nolan – lugna ner dig innan jag smäller till dig” säger Justin

 

Jag drar ett par djupa andetag och sätter mig sen ner i soffan med en tung suck och sen lägger jag mitt huvud i mina händer som jag har satt på mina ben. Jag är så jävla förbannad på mig själv – hur fan kunde jag lita på Justin att han skulle kunna ta hand om min lillasyster?

 

”Okej – är det någon som har en plan?” frågar Justin
”Varför säger vi inte åt polisen?” frågar Ryan
Jag kollar upp från mina händer. ”Polisen?! Tror du att dem kan hjälpa oss? Dem lär säkert komma på något för att lägga det på oss och säga att vi planerade det!” säger jag argt
”Nolan – om du tänker bli arg varje gång någon av oss säger något så tänker jag personligen låsa in dig på ditt rum” säger Justin och kollar argt på mig

 

Jag suckar och stirrar argt på dem innan jag vänder bort blicken från honom och kollar ner i mina händer igen. Jag vet att Justin har rätt med att jag inte kan bli arg varje gång någon säger något – men det handlar fortfarande om min lillasyster och jag kan bara inte förlora henne. Hon är min enda familj sedan jag lämnade Sara och Sam – våra föräldrar.
Anledningen till att jag gick med Justins gäng var för att jag behövde komma någon annanstans ifrån mina föräldrar. Efter att Hanna hade försvunnit eller om man skulle tro mina föräldrar att hon hade flyttat till våra släktingar, så bestämde jag mig också för att lämna dem. Jag tänkte inte låta dem börja ta mer kontroll över mitt liv än vad dem redan hade. Dem enda vännerna jag hade i skolan var just Mitch, Ryan & Chaz. Ryan & Chaz hade känt Justin sen innan och vi bestämde att vi skulle sticka så fort som möjligt. Mitch bestämde sig för att följa med oss och när vi hittade Justin och Alfredo så bodde dem i ett hus som höll på att falla ihop men vi lärde oss alla hur vi skulle göra för att få pengar för att kunna flytta ifrån det ruttna huset och in till det huset vi bor i nu.

 

”Så även om vi kontakatar polisen – hur ska vi förklara att vi vet att det är Hannas föräldrar som har kidnappat henne? Nolan har rätt – dem kommer lägga det på oss” hör jag Mitch säga
”Så vad ska vi göra? Jag menar – vi kan ju inte bara lämna henne hos dem hemska människorna” säger Alfredo
”Nej det kan vi inte – men vi har inga idéer om vart hon är!” säger Justin och nu låter han väldigt förbannad

 

Jag ställer mig upp från soffan och dem vänder sig alla om och tittar på mig.

 

”Nolan?” frågar Justin försiktigt
”Jag hatar att säga detta – men jag tror det bästa vore att vänta på att Sam eller Sara ringer mig igen…”
”Va?!” frågar Alfredo och kollar argt på mig
”Det finns inget annat vi kan göra… Vi har ingen koll på vart hon är och vi har ingen chans till att spåra henne eftersom vi har hennes mobil”
”Så vi ska bara lämna henne där…” säger Chaz
”För tillfället, ja…”

 

Jag kollar på alla killarna men säger inget mer utan sätter mig bara ner i soffan igen och sätter ännu en gång mitt huvud i mina händer och suckar djupt.

 

Jazzy’s Perspektiv:

 

Jag och Jaxon står nere vid vardagsrumsdörren och lyssnar på vad Nolan och dem andra säger och jag biter mig hårt i underläppen för att inte ge ifrån mig något ljud när dem bestämmer sig för att lämna Hanna hos sina föräldrar.

 

”Vi måste göra något…” viskar Jaxon
”Vadå?” viskar jag tillbaka

 

Jaxon svarar inte men drar bort mig från vardagsrummet och upp för trappan igen. Jag följer tyst med honom – men jag förstår inte varför vi går upp igen – vi borde gå in och skälla ut Nolan & dem andra för att dem bara ger upp hoppet om Hanna. Jaxon kommer in på mitt rum och tvingar ner mig på sängen.

 

”Jaxon – vi kan inte bara ge upp!” utbrister jag
”Vi ska inte ge upp – vi ska leta upp Hanna själva” säger Jaxon
”Ska vi?”
”Ja – med hjälp av Samantha & Tina, dem borde veta något”
”Vi vet inte vart dem bor Jax…”
”Jo – jag vet…”
”Va?!”
”Shh Jazzy – Justin och dem andra får inte veta det. Vi sticker om någon timme. Under den tiden ska du försöka få tillbaka Hannas mobil”
”Hur tusan ska jag göra det? Justin har den och han lär ju inte bara ge tillbaka den”
”Charma någon av dem andra killarna – jag bryr mig inte, vi måste ha tillbaka den”

 

Jag tittar upp på honom och nickar och Jaxon nickar lugnt tillbaka innan han lämnar mitt rum. Jag tittar efter honom innan jag suckar djupt och lägger mig ner på sängen. Hur tusan ska jag få tag på Hannas mobil från Justin eller någon av dem andra killarna? Jag sätter mig upp igen och reser mig sen upp och går av sängen – jag har fortfarande ingen idé om hur jag ska få tag i mobilen, min enda chans är till att någon av killarna råkar lämna mobilen någonstans så att jag kan ta den utan att dem märker det.

 

Hannas Perspektiv:

 

Jag ligger på sängen invirad i ett täcke och gråter tyst – jag har legat och gråtit i sängen i ungefär 2 timmar. När pappa hade lagt på samtalet med Nolan så hade han rört vid min kind och sen kysst mig på läpparna innan han lämnade rummet. Han hade även tagit med sig mobilen så att jag inte skulle kunna ringa någon – han förstod att jag skulle ringa Nolan om han hade lämnat mobilen. Jag känner hur ont jag har i hela kroppen efter att min pappa hade våldtagit mig – det var så länge sen det hade hänt och jag förstod bara inte varför det hände igen. Sam – min pappa verkade verkligen glad över att se mig igen och jag trodde att han hade ändrat sig och inte var lika hemsk fortfarande.

 

Jag hör snart hur dörren öppnas igen och jag vänder blicken mot dörren medan jag drar täcket närmare mig för att personen som kommer in inte ska se min kropp. Jag hör hur personen harklar sig och jag kollar upp och ser att det är Mike som står i dörröppningen.

 

”Hanna…” säger Mike och ler mot mig
”Vad vill du nu…?” frågar jag tyst och biter mig hårt i underläppen
”Jag vill prata med dig”

 

Mike kommer fram till sängen och sätter sig ner på den medan jag drar mig upp i en sittande position med täcket fortfarande runt omkring mig så att Mike inte ska titta på min kropp.

 

”Jag vet att du är arg på mig för att jag förde hit dig…” börjar Mike med att säga
”Arg? Jag kan inte ens börja beskriva hur jag känner mig” säger jag men sen blir jag tyst igen och biter mig hårt i underläppen
”Jag vill be om ursäkt för det – men du måste förstå att jag hade mina anledningar till varför jag gjorde det”
”Berätta varför du gjorde det då…”
”Mitt liv har inte varit helt perfekt och jag planerade att flytta till L.A. för att kunna få ett ärligt jobb. Din mamma kommer fram till mig när jag står för att kunna gå på en tv-serie audition och hon säger att hon behöver hjälp med en grej och att hon kommer ge mig 20 000$ om jag hjälper till att kidnappa dig”
”20 000$?”
”Ja… Hanna – du måste förstå att hade jag känt dig sen innan så hade jag inte gjort det. Du verkar vara en snäll tjej och om jag hade fått veta mer om varför jag skulle kidnappa dig så skulle jag ha sagt nej…”
”Det spelar ingen roll Mike… Det är över nu… Jag kommer aldrig komma ut härifrån…” säger jag och vänder mig bort från Mike och kollar in i väggen
”Du kommer komma ut härifrån Hanna. Jag kommer fixa det” säger Mike

 

Jag svarar honom inte utan fortsätter bara att kolla in i väggen och snart hör jag hur Mike reser sig upp från sängen och sen lämnar han rummet. Jag tittar tillbaka mot dörren men säger inget utan låter bara tårarna rinna ner för kinderna igen.

 

Mikes Perspektiv:

 

När jag har gått ut från Hannas rum suckar jag och lutar huvudet mot väggen och jag hör hur Hanna gråter igen – jag hatar detta – jag hatar att jag var tvungen att hjälpa Sam & Sara med kidnappningen. Jag hatar att höra tjejer gråta och av någon anledningen känner jag en sorts närhet till Hanna som gör det ännu svårare för mig att se henne att gråta. Jag går bort från Hannas dörr och går mot rummet som jag har blivit tilldelad av Sara och när jag väl kommer in på rummet så sätter jag mig på sängen och sätter sen mina armar på mina ben och lutar huvudet mot mina händer och drar ett djupt andetag.

 

”Mamma – snälla mamma nej… Jag vill inte… Snälla mamma” ber jag tyst och kollar på henne
”Mike – du vet vad du gjorde var en dum grej – du måste straffas för det” säger min mamma
”Inte badkaret… Snälla…”

 

Min mamma säger ingenting men tar tag i mina armar och börjar dra ut mig från mitt sovrum och jag börjar direkt skrika och sparka och försöker komma loss från min mammas grepp men hon är starkare än mig och snart kommer vi in till badrummet. Min mamma trycker ner mig på golvet startar samtidigt vattnet som forsar ner i badkaret.

 

”Mamma, snälla… Jag lovar att jag kommer vara snäll… Jag lovar” säger jag och gråter
”Det är för sent för det nu Mike – du skulle ha tänkt på det tidigare” säger min mamma
”Mamma… Snälla…”

 

Min mamma svarar inte utan stänger bara av vattnet och sen lyfter hon upp mig medan jag sparkar och skriker och sen stoppar hon ner mig i vattnet. Jag skriker ännu högre när jag känner det kalla vattnet komma mot min kropp. Min mamma lägger sin andra hand mot min mun innan hon trycker ner mig under vattnet. Jag börjar sparka och försöker komma loss men min mamma är starkare än vad hon ser ut att vara. Efter vad som känns att vara timmar så kommer jag äntligen upp ur vattnet – och då hostar jag häftigt och känner hur tårarna bara rinner ner för mina kinder.

 

”Har du lärt dig din läxa nu Mike?” frågar min mamma
”Ja… Jag lovar mamma – det har jag” svarar jag och hostar till fler gånger

 

Min mamma nickar och lämnar sen rummet. Jag sitter fortfarande i badkaret i hopp om att hon ska komma tillbaka och ge mig en handduk och sen torka av mig men inget händer.

 

Jag drar ett djupt andetag innan jag lägger mig ner på sängen – det var länge sen jag hade tänkt på min mamma och det gjorde ont när jag började tänka på henne. Det är därför det gör dubbelt så ont när jag ser hur skadad Hanna blir av båda sina föräldrar. Jag hade bara min mamma hos mig, men jag blev skadad enormt mycket av henne. Jag visste aldrig vem min pappa var och jag vill fortfarande inte veta vem han är – eftersom han lämnade mig ensam med ett monster som kallar sig för min mamma.
Jag reser mig upp från sängen och går bort till mitt skrivbord där min mobil ligger. Jag plockar upp mobilen och stoppar ner den i min jeansficka innan jag lämnar rummet. Jag kollar bort mot Hannas rum och drar ett djupt andetag innan jag går fram till hennes dörr igen och knackar lätt på den. Jag hör inget från Hanna men jag öppnar ändå dörren försiktigt och kollar in och ser att Hanna har somnat med täcket fortfarande tätt omkring sig. Jag drar ännu ett djupt andetag innan jag lämnar rummet och stänger dörren tyst bakom mig.

 

”Mike!” hör jag Sara ropa nedifrån
”Ja?” ropar jag tillbaka
”Kan du komma ner?”

 

Jag suckar och börjar gå ner för trappan och kommer fram till vardagsrummet där jag ser Sara sitta i soffan med Sam bredvid sig. Jag kollar på dem båda med en frågande blick.

 

”Jag hörde att du prata med Hanna innan” säger Sara
”Hon behövde någon att prata med” svarar jag bara lugnt
”Och du bestämde själv att prata med henne?”
”Jag är den enda som är i hennes ålder”
”Lilla rara, söta Mike. Hanna ska inte ha någon att prata med och jag tror att det vore bäst om du höll dig borta från hennes rum från och med nu”
”Och jag vill ha din mobil” säger Sam och sträcker fram sin högra hand
”Det kan du glömma på en gång Sam. Jag behöver min mobil” säger jag
”Så att du kan kontakta Hannas bror? Jag tror knappast det Mike”
”Jag lär inte kontakta Hannas bror, jag kunde inte bry mig mindre om Hanna blev hittad eller inte”
”Okej. Du får behålla din mobil för tillfället. Men ser jag Nolan eller någon annan från hans gäng komma hit så lär du dö tillsammans med Hanna” säger Sam
”Jag förstår. Kan jag gå nu?” frågar jag och kollar på dem båda

 

Sara kollar snabbt på Sam innan hon kollar upp på mig och nickar. Jag nickar mot dem båda och sen går jag ut från vardagsrummet och vidare mot hallen och sen ut från huset.

 

Jazzy’s Perspektiv:

 

Jag står ännu en gång utanför vardagsrummet och jag kollar försiktigt in och ser att alla utom Justin och Nolan är där inne. Jag är så gott som hundra procent säker på att det är Nolan eller Justin som har mobilen och eftersom dem inte är i vardagsrummet så kan dem vara i köket eller något annat rum. Jag går bort mot köket och kollar in och ser att varken Nolan eller Justin är där men jag ser att mobilen ligger på köksbänken. Jag biter mig lätt i underläppen innan jag smiter in till köket tyst och tittar mig hela tiden omkring men ser ingen annan komma in så jag går snabbt fram till köksbänken och drar till mig Hannas mobil innan jag lämnar köket väldigt snabbt. Jag smiter bort till trappan igen och springer upp för den för att se om Jaxon är på sitt rum – så jag går bort till hans rum och knackar försiktigt på dörren.

 

”Jax?” frågar jag tyst mot dörren
”Kom in Jazzy” hör jag Jaxon säga

 

Jag öppnar dörren och går in på rummet och ser att Jaxon ligger på sängen och jag biter mig lätt i underläppen innan jag stänger dörren bakom mig och går bort till Jaxon.

 

”Detta är värdelöst Jazzy. Vi kommer aldrig få tillbaka Hanna” säger Jaxon
”Varför säger du så?” frågar jag och sätter mig ner på hans säng
”Vi kommer aldrig få tag på Hannas mobil och jag har pratat med både Samantha & Tina och dem vill inte hjälpa oss”
”Vem säger att vi aldrig kommer få tag på Hannas mobil?”
”Justin och Nolan kommer inte släppa blicken från den jävla mobilen och det finns inte en chans att du kommer kunna få tag på den”
”Jaså?” frågar jag och plockar fram mobilen och visar den för Jaxon
”Hur fan lyckas du Jazzy?” frågar Jaxon chockat
”Den låg i köket och ingen hade koll på den”

 

Jaxon drar ett djupt andetag innan han ler och drar mig in till hans famn och kramar mig hårt. Jag skrattar lite tyst innan Jaxon släpper taget om mig igen.

 

”Okej – så vi har Hannas mobil. Nu måste vi bara försöka komma på hur vi ska få tag på Hanna. Om dema andra inte kommer göra något så måste vi göra det” säger Jaxon
”Jax – vi har bara hennes mobil, det innebär inte att vi kommer hitta henne. Det vore lättare om Hanna hade haft mobilen på sig för då hade vi kunnat söka efter henne med såna olika saker” säger jag
”Jag kan försöka prata med Tina eller Samantha igen…”
”Eller så försöker vi lista ut själva vart hon är. Vi kan kanske hitta någon annan som vet vart Hanna är som kan hjälpa oss”
”Så vad säger du?”
”Att vi ska leta upp Hanna själva och inte tänka på vad Justin kommer att säga om det”
”Okej. Då gör vi det” säger Jaxon

 

Jag ler mot Jaxon innan jag reser mig upp från sängen och kollar mot Jaxon som också reser sig upp och sen lämnar vi båda rummet.

Jag kommer avsluta kapitlet här för jag har ingen inspiration och detta kapitlet tog all evighet att skriva. Förlåt för att kapitlet suger och jag förstår om ni inte kommer kommentera på det. Men jag är evigt tacksam för att ni fortfarande kommer in och läser på bloggen. Jag älskar er alla swaggies <3